Bokslut över mandatperioden
DEBATT För några veckor sedan presenterades regeringens sista höstbudget för mandatperioden. Det är en budget laddad med dyrt valfläsk, samtidigt som de strukturreformer som skulle behövas för att stärka svensk ekonomi saknas. Några guldkorn står dock att finna: regeringen backade från två av de tre skadliga skattehöjningar som oppositionen motsatt sig i budgeten och skattegapet mellan pensionärer och löntagare minskar. Sänkt skatt på personaloptioner är en viktig förändring för att göra Sverige mer attraktivt bland tillväxtbolag, och lägre arbetsgivaravgift för företagare som anställer sin första medarbetare är ett bra förslag för att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden.
Men det är långt ifrån tillräckligt. För även om skatterna i regeringens sista budget nu sänks med ungefär 7 miljarder så är slutnotan efter mandatperioden höjda skatter på 47 miljarder netto, och i många fall mycket skadliga skatter på arbete och företagande.
Det är också nu, när mandatperiodens alla budgetar lagts fram, som ett bokslut kan göras över regeringens förda politik. En röd tråd blir snabbt synlig: genom skatter och bidrag drivs en inverterad arbetslinje. Arbete, företagande och sparande straffas konsekvent medan bidragen skruvas upp. Personligt ansvarstagande ställs mot ett kollektivistiskt bidragsberoende som minner om tider som ingen borde önska sig tillbaka till. Vänsterpartiets påverkan på politiken är plågsamt påtaglig.
Istället för att välkomna att medborgarna – som befinner sig i slutet av en lånefest utan dess like och vars baksmälla hotar att bli riktigt otäck – sparar allt mer, så tillåter finansministern Vänsterpartiet att två gånger höja skatten på just sparande i ISK-konto. En enkel form av sparande som 2,5 miljoner svenskar använder, främst helt vanliga barnfamiljer mellan 30 och 40 år. Tvärtemot den retorik som Vänsterpartiet torgfört om att denna skattehöjning bara drabbar kapitalstinna män.
Förmånsbeskattning av privata sjukvårdsförsäkringar ger höjd skatt för närmare en halv miljon svenskar och innebär i praktiken att den som har en privat sjukförsäkring via jobbet får betala tre gånger för sin vård. Trots att de som har en privat sjukvårdsförsäkring tvärtom borde berömmas av finansministern som en del av lösningen för att avlasta vården och de offentliga kostnaderna för densamma. Av någon anledning omfattas inte fackföreningar av skatten.
Facket särbehandlas även på annat håll. En skattereduktion för fackföreningsavgifter införs eftersom Vänsterpartiet vill att fler ska ha råd att betala sin medlemsavgift för att på så vis ”stärka den fackliga organisationsgraden”. Reformen innebär minskade skatteintäkter på närmare 2,7 miljarder kronor i året. En prioritering som är obegriplig i ett land med hög facklig organisationsgrad men också extrema skatter för dem som studerat, startat företag eller tagit ett chefsjobb.
Får dagens politik fortsätta, där avsaknaden av viktiga reformer och en långsiktig politik ersätts med höjda skatter på arbete, företagande och personligt ansvarstagande i kombination med ett godisregn av beroendeframkallande bidrag, så är Sverige riktigt illa ute när konjunkturen vänder.
Att regeringens ekonomiska lättsinne har fått breda ut sig är i stor utsträckning Alliansens fel, då det är deras handlingsförlamning under mandatperioden som givit regeringen frikort till skattehöjarrallyt. Ska nästa mandatperiod bli annorlunda krävs inte bara hoppingivande budgetförslag från Alliansen, utan också en vilja att genomdriva dem.
Debattartikeln publicerades i UNT den 19 oktober.
Läs vårt dokument Bokslut för mandatperioden 2014-2018 och besök vår kampanjsida Skattesmäll -nej tack! här
