Vänsterpartiet bekämpar rikedom istället för fattigdom

Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Ulla Andersson skriver på SVT Opinion den 29 maj om skattesmitare. Till att börja med vill jag ge Ulla Andersson rätt i att den som är skyldig att betala skatt i Sverige naturligtvis ska göra det. Ekonomisk brottslighet ska självfallet beivras. Så långt tror jag att Andersson och jag är överens. Därefter följer en rad åtgärder och påståenden som i bästa fall är ogenomtänkta.

Här föreslås exempelvis att en granskningskommission omedelbart ska tillsättas ”för att stoppa skattejurister, skattekonsulter, revisionsbyråer och banker att legalt hjälpa de superrika att minska sina skatter”. Förhoppningsvis är detta en slarvig formulering. Det verkar nämligen orimligt, i det närmaste totalitärt, att förbjuda rådgivning inom lagens ramar. Det är ju definitionsmässigt förbjudet att göra olaglig skatteplanering, men att förbjuda den lagliga är ju bisarrt och gör gränsdragningen mellan skatteplanering och efterföljande av gällande skattebestämmelser väldigt svår. Ett sätt att skatteplanera är att göra avdrag för räntekostnader. Det är utgifter som såväl ”superrika” som vanliga småhusägare i regel har. Ska denna form av skatteplanering förbjudas? Ska det exempelvis vara olagligt att ge råd om att kvitta reavinster mot förluster?

Våra skattejurister hjälper årligen tusentals av våra företagsmedlemmar med sina skattefrågor. Vid sidan av oss finns det olika typer av konsulter och rådgivare. De allra flesta håller sig, liksom vi, med god marginal inom lagens ramar när de hjälper företag med frågor som är komplexa och svåra för den som inte dagligen ägnar sig åt dem. Ett vanligt exempel är råd om de komplicerade så kallade 3:12-reglerna, som Vänsterpartiet nu ytterligare vill krångla till. Det är svårt att tolka Andersson på annat sätt än att hon menar att det bör bli olagligt att ge råd om hur dessa regler ska tillämpas. En mycket märklig inställning från en ledamot av Sveriges lagstiftande församling.

Som vanligt när det handlar om Vänsterpartiet förs kravet på återinförd arvs- och gåvoskatt liksom förmögenhetsskatt fram. Gemensamt för dessa skatter var att de var skadliga och fick oerhört negativa konsekvenser. Arvs- och gåvoskatten, som avskaffades av Socialdemokraterna, inbringade försvinnande lite pengar (2,6 miljarder 2004) och slog orättvist då just de med mest pengar kunde planera bort den medan låg och medelinkomsttagare drabbades. Skatten – som ju var en skatt på redan beskattat kapital – försvårade generationsskiften och ledde till att företag lämnade landet vilket kostade både jobb och skatteintäkter. Förmögenhetsskatten ansågs med rätta vara skadlig för ekonomin. Eftersom Sverige var ett av de få OECD länder som beskattade förmögenhet ledde skatten till kapitalflykt, missgynnade inhemskt ägande, hämmade sparande och investeringar och därmed var skadlig för företagsklimatet. Avskaffandet av förmögenhetsskatten inbringar mer skatteintäkter än de 6 miljarder som den drog in.

Pengar till välfärden saknas inte för att skatterna är för låga – Sverige har bland de högsta skatterna i världen – utan för att det offentliga ägnar delvis ägnar sig åt fel saker och på fel sätt.

Vore Andersson intresserad av att få ökade resurser till välfärden skulle hon istället kunna sänka skatten på höga inkomster – förslagsvis helt avskaffa den statliga inkomstskatten. Beräkningar visar att det skulle öka skatteintäkterna med tio miljarder. På så sätt skulle de – om inte nödvändigtvis rikaste, men många med normala inkomster och uppåt – bidra mer samtidigt som de också skulle få behålla en större del av vad de själva tjänat ihop. Andra förslag som skulle ha positiva effekter för alla laglydiga medborgare är att stävja kriminaliteten i välfärden där 10-20 miljarder skulle kunna sparas årligen enligt regeringens egen utredning som presenterades i maj, och förbättrad upphandling där uppskattningsvis 80 miljarder om året finns att spara in enligt en färsk rapport.

Tyvärr har jag litet hopp om att dessa förslag hörsammas. Det grundläggande problemet med Anderssons artikel är, som vanligt när det gäller Vänsterpartiet, att det är viktigare att bekämpa rikedom än fattigdom.

Christian Ekström, VD Skattebetalarna

Repliken publicerades på SVT Opinion den 1 juni och går att hitta här