Skattebetalarna svarar på slutrepliken av Ulla Andersson (V)

Då Ulla Andersson (V) fick slutrepliken på SVT Opinion angående artikeln om skattesmitande miljardärer, så svarar Skattebetalarna här istället:

Ulla Andersson låtsas 7/6 svara mig på SVT Opinion. I själva verket invänder hon vare sig mot att Vänsterpartiet tycker att det är viktigare att bekämpa välstånd än fattigdom (något som kan tyda på viss insikt då det ekonomiska och politiska system som Vänsterpartiet förespråkar alltid varit framgångsrikt i att producera just fattigdom) eller att hon vill förbjuda skatterådgivning. Däremot uppfinner hon ståndpunkter åt mig, t ex att jag förespråkar nedsippringsteori. För att stärka sin argumentation hänvisar hon till Thomas Piketty. Låt oss börja där.

Jag hänvisar inte till nedsippringsteori utan till dynamiska effekter. Hög beskattning kommer att leda till beteendeförändringar hos de skattskyldiga, det är därför vi har t ex bensinskatt. Exempel på sådana förändringar är att man jobbar färre timmar och i mindre utsträckning gör karriär när inkomstskatterna blir för höga. Fenomenet brukar beskrivas med Lafferkurvan – det vill säga att vid en viss skattenivå minskar statens intäkter eftersom det inte lönar sig sämre att arbeta. Denna Laffekurva är Piketty (och en överväldigande majoritet av världens nationalekonomer) enig med mig om att existerar. I Sverige befinner vi oss i Lafferkurvans utförsbacke. Det gör att sänkningar av de högsta marginalskatterna är självfinansierande. Något som i sin tur innebär att dagens beskattning inte bara gör de ”rika” – alltså de som tjänar över 38 000 kronor i månaden – utan oss alla fattigare. Detta har senast visats av forskaren Jacob Lundberg.

Andersson konstaterar i sin artikel också att klyftorna ökat mest i Sverige de senaste åren. Det stämmer. Det beror på några olika saker. En är att de ekonomiska skillnaderna i Sverige är mycket små. Det är de fortfarande. Det innebär att små förändringar blir stora procentuellt. Exempelvis gjorde jobbskatteavdragen det mer lönsamt att arbeta, varför skillnaderna ökade jämfört dem som står utanför arbetsmarknaden. Märk väl att den arbetslöse inte blir fattigare när den som arbetar får behålla mer av de pengar som han eller hon jobbat ihop.

Problemet med den typ av relativa fattigdomsbegrepp som Ulla Andersson använder sig av är att det leder fel. Ett ökat flyktingmottagande innebär nästan per definition, åtminstone tillfälligt, ökad ojämlikhet då det tar tid för dem som kommer att skaffa sig en försörjning. Men tvärtom ökar jämlikheten när framgångsrika företagare flyttar utomlands med sina pengar eller när en framgångsrik läkare börjar arbeta halvtid. Är det ett vettigt mått att mäta hur relationen förändras snarare än om vi objektivt blir rikare eller fattigare? Jag är mindre intresserad av hur olika fattiga medborgarna är. Jag är intresserade av att färre blir fattiga. Och, för att det inte ska råda någon tvekan, så ser jag gärna att fler blir rika också.

Trots ett mycket och glädjande svagt stöd bland väljarna för Vänsterpartiets politik har partiet ett stort och skadligt inflytande över regeringens politik. Det är beklagligt och något som Sverige i längden inte har råd med.

Christian Ekström, VD Skattebetalarna

 

Ulla Anderssons slutreplik publicerades på SVT Opinion den 7 juni och går att läsa här.

Orgnaldebattartikeln av Ulla Andersson om skattesmitande miljardärer publicerades den 29 maj och går att hitta här, samt vår replik som publicerades den 1 juni här.