Alliansen har blivit Lalliansen

Som i många långa och slitsamma förhållanden tog Alliansen en ”paus” efter förra valet. Efter tio år tillsammans varav åtta i regeringsställning och där reformtakten var hög framförallt de fyra första åren var det få som invände mot att de kunde behöva lite tid för sig själva. Inte minst då skälet som angavs var att de fyra partierna skulle ägna sig åt politik- och idéutveckling. Tanken var att partierna skulle få blomma ut och ompröva ståndpunkter. Det kunde ju tänkas ingjuta ny vitalitet i Alliansbygget. Men, ack! Även om partierna inte har börjat vänstra så verkar det som om utvecklingsarbetet går på tomgång. Få nya och genomtänkta idéer till varken innehåll eller form har lämnat partikanslierna. Utifrån tycks det mest som om politiker och kanslipersonal chockartat betraktat regeringen Löfvens framfart.

 Annat är det i Rosenbad och på Vänsterpartiets riksdagskansli. Efter en tvekande och valhänt start har regeringen fått styrfart. Ivrigt påeldade av ett Vänsterparti med en total nonchalans inte bara för att regeringen är i minoritet utan framförallt för sitt eget extremt svaga stöd i valmanskåren. Återställarna och skattehöjningarna står som spön i backen. Alliansen har – i detta skarpa läge – en majoritet för att stoppa regeringen. Men istället för handling och initiativkraft utbryter fullständig förvirring. Det är dags att ändra på det nu.

Efter att DÖ – som förgiftade det politiska samtalet och frätte sönder förtroendet för svensk politik – äntligen övergavs trodde många att vi skulle få tillbaka den opposition som Sverige så väl behöver. Istället fick vi tillkännagivanden och protester i pressmeddelandeform. När allianspartierna efter nästan två och ett halvt år insett att väljarna sannolikt börjar tvivla på oppositionens oppositionsvilja utspelas de senaste veckornas debacle, som påminner mer om en sängkammarfars än om effektivt politiskt hantverk. Istället för fokus på regeringens extremt jobb- och företagsfientliga politik och tydliga förslag på reformer landar allianspartierna i en obegriplig diskussion om teknikaliteter och regelverkspirutter. Alliansen har blivit Lalliansen. 

Det är lovvärt att vilja att vilja lägga en gemensam budget, men en god idé är att först tala med dem som man ska utarbeta budgeten tillsammans med. Så länge man inte har gjort det är det bara ett spel för gallerierna. Det är också lovvärt, om än inte särskilt meningsfullt, att göra tillkännagivanden. Det är även lovvärt att vilja bryta ut enskilda skatter ur en budget liksom att vilja avsätta en minister med huvudansvar för skattehöjningarna. Men problemet är inte enskildheter. Problemet är en helt felaktig politik som drivits av regeringen från start. Delvis är det Alliansens fel som i och med Decemberöverenskommelsen tvingade Löfven att förlita sig på Vänsterpartiet.

Alliansen har nu med rätta riktat skarp kritik mot den vårproposition som regeringen nyss presenterat. Den stakar ut en politik inför mandatperiodens sista höstbudget med ytterligare höjningar av skatt på arbete, vilket går stick i stäv med vad Sverige behöver. Så om Alliansen menar allvar med sin kritik är det nu dags att sluta lajva opposition. Det duger inte att gnälla och kritisera om man ändå inte agerar. Stefan Löfven har vant sig vid att det är mycket snack och liten verkstad, vilket gör att han kan köra på så länge det håller. Därför är det nu dags att ta befälet, samla sig och skapa en majoritet för en politik vars främsta idé inte är att beskatta allt ännu mer. Då krävs en genomtänkt idé för hur man bildar en hållbar majoritet. Förhandlad och klar. Mot bakgrund av att Stefan Löfven inte heller har egen majoritet borde det inte vara omöjligt att komma till skott.

De skattehöjningar som regeringen har infört och planerar att införa slår med kirurgisk precision mot arbete och företagande. Samtidigt brottas Sverige med omfattande strukturella problem. Ska dessa problem adresseras krävs, bland annat, offensiva skattesänkningar på medellång sikt. Det handlar både om att skyndsamt påbörja arbetet med att sänka marginalskatterna för att så småningom helt avskaffa den statliga inkomstskatten. Därtill krävs att lägre inkomster beskattas mindre, helst inte alls, för att fler av dem som idag står utanför arbetsmarknaden ska komma in. I ett första steg handlar det om att sätta punkt för regeringens politik. Hur detta görs tekniskt, genom en gemensam alliansbudget eller på annat sätt, är inte intressant för andra än just Alliansen. Det viktiga är ATT det görs. Därefter måste Alliansen formulera en offensiv reformagenda som man kan driva igenom efter nästa val – med hoppande majoritet eller på annat sätt. Väljarna har väntat länge nog. 



Christian Ekström, VD Skattebetalarna