10 principer för att återupprätta skattesystemets legitimitet

Liksom i Pyongyang och Caracas firas idag i många svenska städer 1 maj. Storslagenheten skiljer sig lite åt mellan Uddevalla och Nordkoreas huvudstad, men lite marscherande lär det bli. I Sverige, liksom i Moskva på sin tid, sjungs också i regel Internationalen. Dock sällan fjärde versen som inleds ”Båd’ stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner”. Det kan man ju förstå. Den rödgröna regeringen har höjt eller aviserat höjningar av skatterna med drygt 70 miljarder kronor sedan man tillträdde och höjningar på ytterligare miljarder diskuteras just nu.

Sverige och världen ser inte ut som vid förrförra sekelskiftet då Internationalen skrevs. Det tidiga 1900-talets fattiga arbetarklass består idag i stor utsträckning av personer med förhållandevis goda inkomster. Levnadsstandarden är väsentligt högre och stor del av dagens industrijobb är högkvalificerade yrken som betalar mer än många akademikeryrken.

Kanske är det också det som gör socialdemokratin allt mindre relevant i Sverige och Europa idag. Exempelvis samlade Socialdemokraterna bara ungefär en tjugondel av väljarna i vårens parlamentsval i Holland. Samma sak i första omgången av presidentvalet i Frankrike nyligen. Inför sommarens parlamentsval i Storbritannien ser det inte mycket ljusare ut för Labour.

I Sverige är Socialdemokraterna fortfarande största parti. Men partiet har historiskt svagt stöd och ligger nu regelmässigt under de nivåer som förebådade Håkan Juholts avgång som partiledare 2011. Sedan tiden då 1 maj samlade en arbetarklass som protesterade mot förtryckande lagar och tunga skattebördor har den svenska statens åtaganden, och därmed behov av intäkter, blivit allt större. Idag höjer regeringen skatt efter skatt som drabbar allt fler inkomsttagare och yrkesgrupper. Höga marginalskatter drabbar nu också just de arbetets söner som idag besjungs.

Jag tror att en delförklaring till det sviktande förtroendet – inte bara för Socialdemokraterna utan för politiken i stort – finns i relationen mellan staten och medborgaren som skattebetalare. Många uppfattar med rätta att det idag finns ett skattegap. En diskrepans mellan hur mycket som betalas in och hur mycket som det offentliga levererar. Det handlar om en kombination av ineffektivitet (få tror väl att Arbetsförmedlingen, som för några år sedan förmedlade färre än ett jobb per anställd och månad, inte går att effektivisera) och felprioriteringar. När man trots Sveriges höga skatter ser polisen misslyckas med att bekämpa grov organiserad kriminalitet eroderar tilliten. När skattepengarna sedan satsas på kamelcenter istället för förstärkningar av polisen, så leder det föga förvånande till att det offentligas legitimitet urholkas.

Skattegapet riskerar att underminera samhällskontraktet, som förvisso är en större fråga och som kräver ett långt större utrymme än denna krönika. Låt mig därför koncentrera mig på förhållandet mellan medborgaren och det offentliga ur skattehänseende, och lista tio principer som jag tror är avgörande för att återupprätta den delen av samhällskontraktet.

  1. Utgångspunkten måste vara att pengarna tillhör den som tjänat ihop dem, inte det offentliga. Motsatsen är totalitär. Med den tanken i bakhuvudet blir det lättare att göra avvägningar om både skattenivå och användande av skattepengar.
  2. För att skatterna ska accepteras får de inte uppfattas som konfiskatoriska. Medborgaren ska alltid få behålla minst häften av en löneökning. Därtill ska arbete alltid löna sig bättre än bidrag och skatten på låga heltidsinkomster får inte vara högre än att man kan leva på sin lön. Extraarbete, befordran, utbildning och ansvar ska alltid vara mödan värt.
  3. Skattesystemet kan inte bara vara till för att fördela välstånd. Det måste också bidra till – eller i alla fall inte hindra – att välstånd ökar. Utveckling, tillväxt och konkurrenskraft ska främjas, inte hämmas. Därför är exempelvis de föreslagna försämringarna av regelverket för fåmansbolag en mycket dålig idé. Sverige behöver bättre förutsättningar för de små och medelstora företag som bidrar till både välstånd och arbetstillfällen.
  4. Styrmedel ska syfta till avtagande intäkter. Tanken med en koldioxidskatt är rimligen att minska utsläppen av koldioxid. När utsläppen från transportsektorn minskar genom renare bränslen bör inte nya skatter införas för att täcka bortfallet. Syftet med styrmedlen är ju att minska utsläppen, inte transporterna.
  5. Omvänt bör inga andra skatter än styrmedel tillåtas bidra till minskade skatteintäkter. Sveriges extremt höga marginalskatter på arbete innebär att antalet arbetade timmar minskar. Varje höjning av skatten kommer att resultera i minskat arbete och därmed lägre intäkter för såväl den enskilde som för staten. Det är vansinnigt med skatter som gör det ekonomiskt rationellt för hjärnkirurger att ta tjänstledigt för att måla om huset. Det innebär också att välståndet minskar.
  6. Att vara skattebetalare är en avgörande del av att vara medborgare. Därför måste det vara möjligt att betala skatt. Om många upplever sig utestängda från den legala arbetsmarknaden minskar förtroendet för och lojaliteten med systemet. Förutom att arbete alltid ska löna sig bättre än bidrag måste trösklarna till arbetsmarknaden slipas ner så att alla friska medborgare har möjlighet till arbete. Så är inte fallet – särskilt inte för nyanlända – idag.
  7. Offentliga utgifter är inte samma sak som välfärd. Det är, i vissa fall, samma sak som offentligt finansierad välfärd. Men även om det allmänna tillhandahåller viktiga grundläggande tjänster för välfärd kan och ska det aldrig ersätta medborgarnas egna ansvar. Egna pengar, eller ett hus, är också välfärd. Det egna ägandet skapar också tydliga incitament och gör medborgarens friare och mindre beroende av politiska beslut. Eget sparande och ägande ska uppmuntras och premieras. Anne Wibbles tanke om att alla medborgare bör ha en årslön på banken är en god ambition.
  8. Skattepengar ska bara gå till – eller åtminstone i första hand gå till – verkligt gemensamma angelägenheter. Det är inte rimligt att kommuner som misslyckas med att erbjuda en fungerande skola prioriterar att lägga pengar på festivaler eller dubiösa turistsatsningar.
  9. Skatterna ska vara synliga och utgifterna redovisas. Döljs den totala skattebördan samtidigt som utgifterna är svåra att granska är det svårt för vanliga människor att bilda sig en uppfattning relationen mellan hur mycket som de betalar in och vad de får ut. Därför bör arbetsgivaravgiften vara en del av lönen och de skattskyldiga helst själva betala in den via inkomstskatten. För att tydliggöra hur pengarna används bör stat och kommun införa en ”omvänd deklaration” där man varje år redovisar verksamheten och kostnaderna.
  10. Misshushållning med skattepengar, genom korruption eller slarv, ska beivras med åtminstone samma kraft som undanhållande av skatt. Staten måste vara en garant för att kontrollera ansvarsfull användning av skattemedlen. Därför behövs en stark Riksrevision och ett återinfört tjänstemannaansvar.

När Sverige väl lever upp till dessa principer kan man med stå över Internationalens fjärde vers av gott samvete istället för av skam.

Christian Ekström, VD Skattebetalarna.

Krönikan publicerades i Göteborgs-Posten den 1 maj och går att hitta här